Enligt den kinesiska konstitutionen får ingen politiker nu vara president längre än tio år. Det är precis vad Hu Jintao har varit, då han kommande vår officiellt lämnar över posten till Xi Jinping.
Under Hu Jintaos tio år vid makten har Kinas ekonomi vuxit med i snitt över 10 procent per år. Mätt i köpkraft har BNP mer än tredubblats.
Man har gått om Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan och blivit världens andra största ekonomi bakom USA.
Omvärlden har sett på med avund. Men bryter man ner siffrorna så ä resultatet inte lika imponerande, och dessutom finns det stor anledning till oro över framtiden.
Det är precis vad Wall Street Journals skickliga ekonomireporter Tom Orlik precis gjort, och resultatet presenterar han här, tillsammans med talande och innovativ grafik.
Han menar att Hu Jintao tog marken vid precis rätt tillfälle. Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO) 2001 innebar en injektion för landets export, som växte med i snitt över 30 procent per år 2002-2007.
Dessutom har Kinas arbetsstyrka vuxit med tiotals miljoner arbetare under det senaste årtiondet.
Den nya administrationen har inte samma tur. Omvärldens behov av exporter har sjunkit drastiskt i en tid av global ekonomisk oro, samtidigt som den kinesiska valutan stigit med en tredjedel i värde mot dollarn sedan 2005.
De kinesiska lönerna har också stigit, men än värre håller demografin på att ställa till det. Som jag tidigare skrivit här på Finansliv, har ettbarnspolitiken gjort att Kinas arbetsstyrka kommer börja krympa från och med nästa år, och enligt FN kommer befolkningen krympa under en miljard omkring år 2040.
Förutom exporten, har också de statliga investeringarna drivit på landets tillväxt, främst då i fastighetssektorn.
Tom Orlik påpekar att påbörjat bygge av bostadsyta har vuxit med 17 procent årligen 2002-2010. Men på grund av spekulation och snabbt stigande priser har myndigheterna vidtagit åtgärder för att kyla marknaden. Under årets tio första månader har byggandet enligt samma måttstock minskat med 12,7 procent från i fjol.
Ännu snabbare än landets rikedom, har de tio senaste åren klassklyftorna och inkomstskillnaderna ökat. Med hur mycket är omöjligt att säga, eftersom rika kineser ofta gömmer sina pengar och en stor del av inkomsten kommer under bordet.
Men enligt en självständig studie från 2008 som Orlik citerar, tjänar de tio rikaste procenten av Kinas stadsbor 25 gånger mer än de tio procent i städerna som har det sämst. Och då är givetvis skillnaderna ännu större på landsbygden.
Detta har nog bidragit till att antalet ”massincidenter” – kinesiska myndigheters ord för upplopp och oroligheter – ökat från 50 000 till 180 000 mellan åren 2002 och 2010.
I likhet med de flesta analytiker påpekar Orlik att Kina måste öka sin inhemska konsumtion för att balansera upp stagnationen i exportindustrin och byggsektorn.
Orlik menar också att det börjar gå åt rätt håll, då myndigheterna på senare år har spenderat allt mer pengar på utbildning och sjukvård.
Den inhemska konsumtionen har utvecklats därefter. Från att ha utgjort 44 procent av Kinas ekonomi 2002, och ha fallit till 34,9 procent 2010, så växte andelen något under 2011, till 35,4 procent.
Givetvis ligger det också i flera utländska företags intresse att de kinesiska hushållens konsumtion fortsätter öka. Och enligt en färsk rapport från McKinsey kommer den att så göra – den kommer rentav mer än tredubblas fram till 2030. Då beräknas ett kinesiskt hushåll konsumera över 90 000 kronor årligen, jämfört med cirka 30 000 om året i dag.
Cirka 40 procent av denna tillväxt kommer ske i ”mindre” städer, med en befolkning på drygt en miljon. Och till år 2025 beräknas konsumtionen gå om statliga investeringar och utgöra den största delen av Kinas ekonomi.
2011 utgjorde de statliga investeringarna 48,3 procent av Kinas ekonomi, jämfört alltså med 35,4 procent för konsumtionen.
En annan ny rapport från Boston Consulting Group pekar åt samma håll. Den visar att antalet kineser i familjer med en inkomst från 130 000 till sex miljoner kronor kommer öka från 120 miljoner i dag, till 280 miljoner år 2020. (Då inte medräknat antal kineser i familjer som tjänar över sex miljoner kronor, eller en miljon dollar, om året)
Om åtta år kommer denna grupp utgöra över en tredjedel av konsumtionen i Kina, jämfört med en knapp fjärdedel i dag. Räknat i rena pengar kommer denna grupps kökraft att femdubblas och vara värd cirka 20 biljoner kronor år 2020.
Urbanisering och en nödvändighet av ekonomisk reform gör att det alltså ser ljust ut för konsumentföretag med exponering mot Kina.